Jag tror inte att man gör vare sig hunden eller omgivningen någon tjänst genom att behandla en hund som en bebis och låta bli att uppfostra den. Runt 40-50 kilo Riesen exploderade i händerna på mig i helgen. Trots att jag hängde i halsskinnet hade jag inte mycket att sätta emot där inte, det var nära ögat. Jag har aldrig förut behövt använda styrka för att hålla en hund. Vilket är tur, eftersom jag inte har någon. Styrka alltså. Nu kändes det lite som när jag var tio och blev släpad efter en ponny, hängandes i grimskaftet. Men nu är jag 32 och blir rätt irriterad när en ouppfostrad hund försöker släpa iväg med mig.
Jag såg en gång en man bli släpad efter sina två Grand Danois på en tågperrong. En minut senare klev samma sällskap på tåget. Plötsligt låg jag som en sköldpadda på rygg och sparkade vilt med alla fyra för att bli av med de två lyckliga Grand Danoishundarna som klev runt på mig. Den generade ägaren hängde hjälplös i andra änden av kopplet på sina ouppfostrade vilddjur medan övriga passagerare i tågvagnen bjöds på en stunds underhållning.
Även här har jag förstås en sensmoral;
1 Hundar ska fostras!
2 Om en man med två ouppfostrade vilddjur är på väg in på ett tåg ska man ta sin hund och springa i full fart åt andra hållet. Alla kommer stirra för att man springer iväg och man kommer att känna sig dum. Men om man istället stannar kvar och blir nedslagen på tåggolvet av de ouppfostrade vilddjuren och ligger där och sparkar vilt omkring sig känner man sig om möjligt ännu dummare. Och folk stirrar om möjligt ännu mer.
När jag tänker efter så ska jag nog i fortsättningen inte klaga på att min rara, mjuka, väluppfostrade labrador har lite tonårsfasoner. Han springer ju i alla fall inte runt och slår ned oskyldiga främlingar.... Ännu.