29/3 2007 - 1 år!

En svensk, en dansk och så en blind....

Det blev tyst och tomt i lägenheten när Tom åkte hem. Då insåg jag plötsligt hur otroligt tyst och stillsam Teo är, han märks ju nästan inte! Tom däremot hörs och syns alltid. Han är glad och bullrig med stor utstrålning. Lite som en halvfull dansk... Teo å andra sidan är en typisk svensk. Lugn och försiktig. Lagom. Sticker inte ut på något sätt alls.

Nu fanns ju Toms far Trooper Tam i Danmark så det är väl därifrån han har fått sin utåtriktade personlighet. Sen är han ju förstås galnare än de flesta jag känner, vilket kan förklaras med det faktum att om man slår upp Tom i SSRKs register så står det "katarakt total". Han var blind under en tid som valp och hans sociala kompetens är därför något begränsad. Nu har han dock full syn på ett av ögonen och ser på livet med tillförsikt och glädje! Och när han är i närheten... ja, då märks det definitivt...

- Titta en apa (eller är det en labrador?)!

Tog ut pojkarna på lite dummyträning på förmiddagen. Tom tog i så det dundrade i backen medan Teo, som den ordentliga kille han är, satt och tittade på sitt betydligt mer försiktiga vis. Övningarna jag planerat för Teo visade sig vara lite för svåra så vi fick backa lite.

Eftersom passivitet inte är Toms starka sida band jag honom för säkerhets skull i ett träd medan Teo tränades. Bara genom att sitta vid trädet lyckades glädjespridaren Tom glädja ett litet barn ordentligt.

Barnet (med stort leende, pekar på Tom): "Titta, mamma! En apa!"
Mamman (något generad): "Schhh, det är en hund ser du väl!"

Kolmårdens djurpark

Att universitetet får möjlighet att förlägga endel av sin undervisning på Kolmårdens djurpark är verkligen ett fantastiskt privilegium!

Dagens höjdpunkt var besöket hos de flaskuppfödda vargarna. Det var lite bråkigt mellan två av hanarna, tänderna lyste och det morrades friskt - mycket tydliga i sina signaler och väldigt respektingivande. Ledarvargen bjöd dock på mäktiga vargyl istället, något som distraherade bråkmakarna och även de stämde upp i sången. Vilket privilegium att få uppleva dessa djur på nära håll! Dessutom är föreläsarna på Kolmården otroligt kunniga och duktiga på att dela med sig av sin kunskap.

Även de Afrikanska vildhundarna var väldigt fascinerande, men skrämmande, djur. Deras kvittrande läte var dock betydligt trevligare än den doft de gav ifrån sig... Att deras beteende, jaktsätt och lukt får människor att tycka illa om dem är inte svårt att förstå - men jag hoppas det finns utrymme för både dem och oss på jorden.

Träning & Olika åsikter

Den här veckan har Teo och jag tränat två gånger på lydnadsplanen. Det har gått bra! Om han bara får sitta vid sidan av och titta en stund till att börja med så fokuserar han riktigt bra på jobbet sedan. Men idag, när det var dags för Läggande, gick lillkillen helt plötsligt i strejk. "Matte det är BLÖTT på backen!" Jag gillar inte heller regn. Sådan matte sådan hund....

På dummyträningen är han tyvärr inte helt koncentrerad på sin uppgift. Lite mera motor skulle jag allt önska mig. Igår lade jag ut ett fält. Han fick leta en liten stund innan han hittade första dummyn och matte jublade högt när han med full fart var på väg in med dummyn. Fem meter framför mig släpper han dummyn och hugger istället tag i en stor gren som han släpar in. "##*##¤#!" tänkte matte. "Varför ser hon så missnöjd ut när jag ger henne världens skojigaste pinne?" tänkte Teo...

Brottningsmatch

Träning trots oväder

Hanna och jag hade bestämt att vi skulle gå långpromenad med pojkarna idag. Först lade jag dock ut ett sök på 5 dummies. Tanken var att främst Tom skulle få jobba medan Teo skulle träna stadga. Jag ville att han skulle få sitta och titta lite för att bli mer sugen på att ge sig ut och jobba. Teo behöver få upp lite mer gnista i arbetet (något som Tom har så det räcker och blir över).

Naturligtvis (enligt Murphy's law - lagen om alltings jävlighet) öppnade sig himlen när vi stod där på fältet, det ösregnade och haglade om vartannat. Tom, som är gjord av lite tuffare virke än oss andra, jobbade på, fullständigt oberörd. Vi andra tre försökte göra oss så små som möjligt i regnovädret, men det tog bara ett par minuter så var vi fullständigt genomblöta och mycket gnälliga. Långpromenaden ställdes hastigt in. Fyra halvdränkta varelser packades in i bilen för att åka hem. På så sätt lyckades vi även blöta ner sätena i bilen ordentligt... Så snart vi kom hem började förstås solen skina.

När jag torkat gick jag i alla fall ut med Teo och körde ganska lätta linjetag men med en dummy som störning. Det gick faktiskt bra och även avlämningarna var godkända. Och gnistan, ja den fanns där också.

(O)lika som bär

Igår var Teo riktigt magsjuk och mycket olycklig på grund av det. Dessutom blev han jagad av en ettrig cockerspaniel (Vincent) som bet honom i svansen. Som om det inte vore nog fick han ju heller inte något att äta på hela dagen - finns det något som kan vara värre för en labrador än att inte få mat på en hel dag? Trots att han var så magsjuk vara han i alla fall tillräckligt pigg för att gång på gång förmedla hur upprörd han var över det faktum att han inte serverades någon mat.

Ytterligare ett matvrak anlände i morse, Tom kom till sta'n. Det var ett tag sedan vi sågs så jag tänkte att det var lika bra att omedelbart visa honom var skåpet ska stå. Vi släppte båda hundarna i parken och jag kallade in Tom. Det hände - - ingenting. Om någon undrar vilken av de två svarta labradorer jag går omkring med som är min, så vill jag svara att det är väldigt lätt att se skillnad på dem. Min är den som kommer när man ropar. Tom är den som oberörd går åt andra hållet...

Photo Shoot - Top Dog nästa!

I går hade vi Photo shoot i Vallaskogen. Jag tog jobbet som fotograf och Teo fick det ytterst glamorösa arbetet som modell. En helt suverän modell:

-Han gör nämligen allt man säger åt honom att göra (han vill ha godis).
-Han håller de poser man ställer upp honom i (han vill ha godis).
-Att stå uppställd mot gärdesgårdar eller lutad mot träd - inga som helst problem (han vill ha godis).
-Han rör inte en tass förren jag har fotograferat klart (han vill ha godis).

Jag undrar när talangscouterna för Top Dog och Top Model ska upptäcka denna nya stjärna? Märkligt nog har de ännu inte hört av sig...

Lyckad träning

Idag vågade vi för första gången visa oss på en brukshundsklubb. Schäfer, Border, Malle och så ännu fler Schäfrar förstås. Teo var som tur var på sitt allra uppmärksammaste humör - ja, sådär bra och lättarbetad som han var förr, innan han blev tonåring och allt började gå utför.... Vi hade en bra kväll som förbättrades ytterligare av att en okänd Schäfer-människa kom fram och sa att "Det där ser ju jävligt bra ut!" Vi fick beröm av en Schäfer-människa! En Schäfer-människa som berömde en Labrador! Wow! Hell must have frozen over... Jag tror faktiskt vi kommer att våga oss dit snart igen!

Smart eller inte?

Teo tycker att han har kommit på något smart. Om jag somnar om efter det att han väckt mig på morgonen, tror han att jag inte märker om han smyger upp i sängen. Han tror själv att han blir både liten och osynlig där han kurar ihop sig som en boll på täcket. I själva verket är han dock varken liten eller osynlig och alltså inte alls så smart som han tror...

Hans träningssemester är nu över och vi har jobbat lite i helgen. Apportering med tennisboll istället för dummy, för att försöka förbättra de dåliga avlämningarna, är helgens stora uppgift. Hundeländet (som han heter i de sammanhangen) kastar alltid dummisarna framför fötterna på mig och jag har inte brytt mig om att bråka om saken, inte krävt att han ska göra snygga avlämningar. Men nu är det bäst att vi skärper till oss och sätter igång och tränar så att vi inte är otränade inför vårens valpträffar! Med tennisbollen gick det i alla fall att lura Hundeländet att göra bättre avlämningar. Jag är smartare än han tror....














Firepoppy's First Choice & Searover Pattering Prince

Föreläsare & Cirkus

En oerhört lång arbetsvecka avslutades på fredageftermiddagen med en föreläsning om etik på arbetsplatsen "Konsten att vara snäll" av Stefan Einhorn. Han visade sig vara en lysande talare, föreläsningen var tänkvärd, positiv och framför allt rolig. När han talat färdigt var stämningen positiv och glad. Då intog personalchefen scenen och påminde oss om att vi skulle gå till jobbet igen på måndag. Tack för den upplysningen! Pooofff - det tog henne bara ett par sekunder att sticka hål på den ballong av positiva känslor som det tagit föreläsaren två timmar att skapa...

Jag har för övrigt också anmält mig till en föreläsning med Anders Hallgren i maj. Det ska bli roligt för jag har aldrig tidigare hört honom föreläsa. Jag minns däremot att jag var med på en föreläsning av Marie Hansson när jag var liten. Den måste ha gjort ett väldigt stort intryck på mig. Jag satte omedelbart igång med att lära pappas tik Aisy alla cirkustrick som jag ansåg att varje hund med värdighet borde kunna. Det var många, men Aisy ställde med glädje upp på det mesta. Förutsatt att något ätbart var inblandat förstås... Marie Hanssons bok "Min bästa vän" blev en favorit, jag läste den så många gånger när jag var liten att jag fortfarande kan den mera eller mindre utantill.

Teo har hittills stora brister i sin cirkustrickutbildning, vilket kan bero på att cirkusdirektören blivit äldre och prioriterar annan träning....

Entusiastisk men förvirrad

Funderade på om Teo fortfarande var tonårsförvirrad och hade kortslutning i hjärnan, eller om det hade gått över, så jag testade lite i gårkväll. Först Fotgående. Jadå, fungerade utmärkt. Vi körde vidare; hunden vid sidan - kommando - Teo lägger sig blixtsnabbt ner på backen. Utmärkt. Perfekt faktiskt, om jag nu hade gett kommandot Ligg. Men jag sade Stå....

Vi kröp upp i fotöljen och tittade på TV.

Att uppfostra eller att inte uppfostra...

Jag tror inte att man gör vare sig hunden eller omgivningen någon tjänst genom att behandla en hund som en bebis och låta bli att uppfostra den. Runt 40-50 kilo Riesen exploderade i händerna på mig i helgen. Trots att jag hängde i halsskinnet hade jag inte mycket att sätta emot där inte, det var nära ögat. Jag har aldrig förut behövt använda styrka för att hålla en hund. Vilket är tur, eftersom jag inte har någon. Styrka alltså. Nu kändes det lite som när jag var tio och blev släpad efter en ponny, hängandes i grimskaftet. Men nu är jag 32 och blir rätt irriterad när en ouppfostrad hund försöker släpa iväg med mig.

Jag såg en gång en man bli släpad efter sina två Grand Danois på en tågperrong. En minut senare klev samma sällskap på tåget. Plötsligt låg jag som en sköldpadda på rygg och sparkade vilt med alla fyra för att bli av med de två lyckliga Grand Danoishundarna som klev runt på mig. Den generade ägaren hängde hjälplös i andra änden av kopplet på sina ouppfostrade vilddjur medan övriga passagerare i tågvagnen bjöds på en stunds underhållning.

Även här har jag förstås en sensmoral;
1 Hundar ska fostras!
2 Om en man med två ouppfostrade vilddjur är på väg in på ett tåg ska man ta sin hund och springa i full fart åt andra hållet. Alla kommer stirra för att man springer iväg och man kommer att känna sig dum. Men om man istället stannar kvar och blir nedslagen på tåggolvet av de ouppfostrade vilddjuren och ligger där och sparkar vilt omkring sig känner man sig om möjligt ännu dummare. Och folk stirrar om möjligt ännu mer.

När jag tänker efter så ska jag nog i fortsättningen inte klaga på att min rara, mjuka, väluppfostrade labrador har lite tonårsfasoner. Han springer ju i alla fall inte runt och slår ned oskyldiga främlingar.... Ännu.