I väntan på bättre tider

Ridhusträning, -16 grader och dunjacka ett måste...

Ordentliga bröder

Teo är ju en mycket ordentlig hund, som är ytterst serviceinriktad och gärna hjälper till att plocka upp det matte strör omkring sig. Det verkar vara något av ett släktdrag - i alla fall har bror Imre som bor i Norge gjort en härlig video där han visar upp sina städegenskaper; >>>

Anlagsbärare trots allt

Teo har status PRA-prcd hereditärt fri, samtidigt som han nu även fått märkningen PRA generell anlagsbärare. Pappa Båne har fått diagnos på en annan typ av PRA än den som går att DNA-testa, en variant av sjukdomen som sägs vara ovanlig. Eftersom båda Bånes föräldrar, som därmed är anlagsbärare, använts flitigt i aveln lär den dock tyvärr inte vara ovanlig så länge till. Alldeles säkert finns det redan åtskilliga hundar i rasen med sjukdomen. Oupptäckt, eftersom den uppträder sent i livet, i övre medelåldern. För hur många kontrollerar sina äldre hundar som är PRA-fria genom tidigare test och inte fått någon anmärkning på ögonen tidigare? Det känns på många sätt väldigt tråkigt att Teo och hans syskon är anlagsbärare. Samtidigt skickar jag en tacksamhetens tanke till Bånes husse som genom sin noggrannhet faktiskt gett övriga intresserade inom rasen en god chans att stoppa spridningen av sjukdomen. Jag hoppas den chansen förvaltas väl.

Ögonblick man gärna minns

De flesta hundägare tycker nog att den egna hunden är något utöver det vanliga. Så även jag. Teo är fantastisk på många sätt och det finns ögonblick man gärna minns. För några veckor sedan var vi i Stockholm och jobbade några dagar. Redan efter första dagen blev jag jättedålig, kraschlandade på hotellet så snart arbetsdagen var slut, tillsammans med ett antal starka smärtstillande tabletter.

Sådant får konsekvenser morgonen efter och när larmet gick på telefonen vaknade jag inte. Däremot vaknar jag såsmåningom av att någon envist slår mig på armen. När jag öppnar ögonen står Teo med frambenen i sängen och petar oavbrutet på mig med ena framtassen - med den ringande mobiltelefonen i munnen.

Och då kan det inte hjälpas; jag tycker att just min hund är något utöver det vanliga. Alldeles, alldeles underbar.