Gick upp tjugo över fem idag och Teo tyckte det var toppen. Hur han alltid kan vara så positiv och full av energi övergår mitt förstånd. Anledningen till den tidiga morgonen var ett stort seminarium i Stockholm. Min första reflektion när diskussionerna kom igång var: Hur är det möjligt att de har lyckats samla så många korkade människor på samma ställe?
Eller var alla där verkligen korkade? Kan det ha varit så att jag var trött, stressad och allmänt slutkörd liksom så många andra som var där och att man då lätt får en väldigt negativ syn på saker och ting? Pappa brukar säga att optimisten och pessimisten har fel ungefär lika ofta, men optimisten har i alla fall betydligt roligare under tiden. Tyvärr är det ju dock betydligt svårare att tänka positivt och vara optimistisk just när man skulle behöva det, när livet känns besvärligt. Kanske kan vi lära oss av en labradors positiva syn på livet och om vi har tur bli smittade av deras fantastiska energi?
