För ett tag sedan hade jag lite hundträning med min farbror Tommy. Han är en mycket lugn och stillsam person i 50-års åldern.
-Du måste få med dig hunden bättre Tommy. Var lite rolig! (Tommy ser ut som ett frågetecken)
-Var lite rolig, lite barnslig och hoppa runt lite så att han tycker att du är intressant! (Tommy ser ut som han tycker att jag är knäpp)
-Jamen, skutta runt lite! Spring eller vifta med armarna eller nå´t. (Nu är han fullständigt övertygad om att jag blivit galen)
För att riktigt få honom att förstå skuttar jag runt lite som en fölunge och viftar för säkerhets skull också entusiastiskt med armarna. Teo och Valle tycker att det är jätteskojigt!
Tommy tittar på mig och säger: -Jag tror jag ska åka hem nu.
Jörgen bad om hjälp igår med en trevlig men ouppfostrad Riesen som han ska ha ett tag.
-Du måste få med dig hunden bättre Jörgen. Var lite rolig! (Jörgen ser ut som ett frågetecken)
-Var lite rolig, lite barnslig och hoppa runt lite så att han tycker att du är intressant!
Jörgen: -Vaddå rolig? Jag hade inte en aning om att det var så här besvärligt att ha hund. Han kommer ju inte när man ropar!
Till slut kallar han i alla fall på hunden samtidigt som han springer iväg. Hunden tycker att det är spännande och kommer in till sin springande husse. Flera gånger. Husse är nöjd. Hunden är lycklig. Jag är lycklig. Det är andra gången på 10 år som jag sett Jörgen springa. Än är inte undrens tid förbi...