Idag körde vi fem markeringar med skott. Teo tittade inte på skytten utan på kastaren den här gången, men även om det inte syns på honom är han störd av skotten. Han tar fortfarande inte markeringar med skott lika bra som han normalt sett gör, utan skott. Men det kommer väl med tiden, han får lära sig allteftersom.
Jag har också lärt Carol endel om svenskar och Sverige idag... Teo och Valle lekte och sprang runt som tokiga medan Carol intet ont anande stod mitt på gräsmattan med en bukett blommor i handen. Mitt i leken råkade Valle missbedöma avståndet och flög plötsligt rakt i magen på Carol. Liksom i en tecknad film i slow motion flög hon upp i luften, vändes vågrät för att sedan fortfarande vågrät ramla i backen med ett präktigt magplask. Blommorna ströddes vackert runtomkring henne. Jag skrattade så jag grät. När jag efter lång tid väl återfått talförmågan och frågade om det gått bra fick jag ett argt "Nej!" till svar. Då gjorde jag en kulturell insats och förklarade att om en svensk frågar hur det är svarar man alltid "Bra!" även om man har hjärnskakning och ett brutet ben. Är inte säker på att hon uppskattade lärdomarna i svenskhet - hon ska visst åka hem i morgon....