Som den ordentliga valp Teo är har han naturligtvis skickat sms varje dag under sin semester i skogen: ”Jag mår bra. Du behöver inte vara orolig, jag är vuxen nu så jag klarar mej. Kram Teo”
Själv håller jag också på att bli vuxen tror jag. Hemresan igår med alla förseningar var ju ett uppvaknande i sig. Jag och min ryggsäck har extremt många resmil på mätaren. Kanske alltför många? Igår insåg jag nämligen ett och annat. Spänningen finns inte där längre. Adrenalinrushen finns inte där längre. Och tålamodet, det finns definitivt inte där längre.
Maybe it is time to face the music;
I’m too old for this shit.