I söndags ordnade Mari och Stig (som äger Båne) en valpträff tillsammans med Maria Sundberg som fött upp den andra kullen efter Båne. Från Teos kull kom Vera och Ladda, väldigt små och söta jämfört med Teo. Den andra kullen däremot bestod av ett helt gäng långbenta killar som var högre än Teo trots att de är flera månader yngre.
Arrangörerna hade lagt upp ett jättebra program med träningsstationer för oss valpköpare. En valpträff är minsann ingen semester om nu någon trodde det...
Vi fick börja på linje med en skytt i vardera änden. Teo tyckte att skotten var obehagliga och Lena (Bratberg, Teos uppfödare) ryckte snabbt in och placerade om oss till mitten av linjen. Han fick två enkelmarkeringar med skott direkt, som han tog in bra, sedan plockades vi bort från linjen. Istället fick vi träna några enkelmarkeringar med Lena. Någonstans där hände det - lugna, stillsamma, lydiga Teo tände till för första gången i sitt liv - och försökte till och med knalla ett par gånger! Jag blev glad! Det blev inte Lena... Jag har ju tyckt att han varit lite väl lugn och varit rädd att han saknar gnistan - men nu har jag sett att han kan! Självklart ska han inte få knalla i fortsättningen, men jag tyckte att det var positivt att han tände till, så jag ville inte bromsa honom med en gång.
Nästa station var en markering på en kulle på andra sidan ett vattenfyllt dike. Det var inte så lätt som det såg ut, jag vet inte om det blev problem med vinden uppe på kullen eller om de glömde markeringen efter diket. De flesta hundarna löste problemet, men fick söka litegrann.
Enkelmarkeringar med skott blev vår nästa uppgift och vid det här laget brydde sig inte Teo så mycket om skotten längre. Det funkade bra och han lämnade även av bra. Sedan var det dags för vatten! Teo hade aldrig apporterat i vatten tidigare så jag var osäker på om han skulle gå i, men det gjorde han. Först en dummy på grunt vatten och sedan en på simdjup. I bästa nybörjarstil med ytterst stiliga kängruhopp...
Vilt har vi heller inte tränat på tidigare men det gick också bra. Övningen började med en markering av en fasan som han tog utan tvekan. Till linjetaget hade Mari vänligt nog tagit med en stor, stinkande korp. Teo var tvungen att fundera lite på om han skulle ta den äckliga varelsen eller inte, bestämde sig dock för att bära in den så att jag också blev tvungen att ta i den. Tur att man är hårt drillad i att kasta-bära-springa-runt-med-äckliga-stinkande-sura-fåglar sedan barndomen... Till vattenapporteringen fick vi en and istället och det skötte Teo bra.
Sammanfattningsvis var det än väldigt givande träningsdag och jag var även mycket nöjd med min hund!