Jag är inte så förtjust i vissa kryp. Fästingar är till exempel rätt otäcka. Jag löser problemet genom att bespruta hundarna. Om någon fästing ändå skulle sätta sig fast försöker jag få någon annan att ta bort den. Det går sådär.
Ett annat kryp jag har svårt för är kackerlackor. Särskilt de där stora kackerlackorna som ger ifrån sig ett rasslande ljud när de springer över golvet i mörkret. Efter ett antal resor i kackerlackstäta länder har jag genom åren har jag utvecklat en noggrann strategi för att lösa det problemet. På morgonen tänder jag lyset och spanar noggrant över golvet innan jag sätter ner fötterna. Sedan springer jag till badrumsdörren. Slår upp den utan att gå in. Om inget ljud hörs tar jag ett steg framåt och tänder ljuset i badrummet. Väntar. Spanar noga in i badrummet. Kollar hörnen. Väntar lite till för säkerhets skull för att vara säker på att det är fritt fram. Skulle en kackerlacka befinna sig i rummet gör jag som med fästingproblemet, jag ber någon annan skrämma bort den. Nu tyckte ”någon annan” visserligen att krypen var lika otäcka som jag tyckte, men eftersom det vore en alltför stor prestigeförlust att erkänna det valde han (Jörgen) ändå alltid att ta hand om krypen ändå. Det är jobbigt att vara tuff…
Hundarna fick göra ett enkelt sök i skogen idag. Efter det skogsbesöket kröp det fästingar överallt. Och det fanns ingen annan än jag själv här som kunde lösa problemet. Jag fick plocka bort dem själv. Tror jag ska åka tillbaka till sta’n snarast möjligt faktiskt…