Det är inte dags för middag än på ett par timmar men framför mig sitter Teo stilla som en staty och stirrar på mig med bedjande ögon. Jag sätter mig åt andra hållet i fotöljen för att komma undan hans blick. Snabbt som blixten flyttar sig även den hungriga labradoren och sitter i nästa sekund återigen framför mig som en orörlig staty och stirrar. Ovanför hans huvud växer en tankebubbla fram. I tankebubblan står det "jagärhungrigjagärhungrigjagärhungrig".
Får nog av stirrandet och säger åt honom att gå och lägga sig på sin kudde. Efter en minut hörs ett försynt och mycket, mycket ynkligt pip. Stora bedjande bruna ögon tittar på mig från den hungriga labradorens hörn. Ovanför hans huvud svävar fortfarande tankebubblan "jagärhungrigjagärhungrigjagärhungrig". Nu har den fått sällskap av ytterligare en; "det är syndast om mig i väääääärlden".