Efter en staketolycka för ett par veckor sedan går Teo på anti-inflammatoriska. Korta koppelpromenader och vila. Alltför mycket vila, tyckte Teo redan efter ett par dagar. Vid det här laget är han ungefär lika avslappnad som en spänd fiolsträng.
Det finns gränser för hur många gånger det känns meningsfullt att gömma godis i en lägenhet på 60 kvadrat. Jag tror den gränsen nåddes redan första dagen faktiskt. Istället har Teo fått flera arbetsuppgifter här hemma. Att hämta mobiltelefonen när den ringer började han med för länge sedan. Om det kommer ett sms när jag står i duschen, då sitter Teo där med telefonen i munnen när jag kliver ut. Ja, då kan man inte tycka annat än att han är ganska bedårande!
I hans nya uppgifter ingår att samla ihop batterierna till fjärrkontrollen när den ramlar i backen och batterierna sprids över rummet (ja, det händer av någon anledning väldigt ofta), plocka upp mattes glasögon varje gång hon tappar dem (av någon anledning även det vanligt förekommande), plocka ihop tidningar till pappersinsamligen och annat som en serviceinriktad hund bör hjälpa sin matte med.
Men ibland kör det i hop sig för honom. Som när matte ber honom hämta tuggbenet och det visar sig att hans kompis Soya tagit det. Då blir det ju riktigt jobbigt. För att ta benet i från Soya vågar han inte - men å andra sidan, en serviceinriktad hund kommer ju aldrig till matte tomhänt om hon bett om något. Så vad gör man?
Ja, det blidde inget tuggben till matte. Men det blidde istället ett par pyamasbyxor!