Det blev ett jack inuti tassen när Teo skar sig på något i sjön häromdagen. Han skrek högljutt, alldeles för högt och länge för att det skulle kännas bra för matte, men simmade sedan vidare och hämtade in apporten. I dag verkar han inte ha ont längre i alla fall.
Det är klart att vi vore tryggare om vi höll oss på en jämn lydnadsplan. Men det finns ju inget som går upp mot tjusningen att se en hund arbeta med det den är avlad för - och oftast inget som gör hunden så lycklig. Men skador hoppas jag att vi slipper i fortsättningen.