Blodspår & Rationaliseringar

Bestämde mig för att ha en helt jobbfri och istället hundintensiv helg och åkte söderut. Fick sedan av någon anledning för mig att jag skulle lägga ett blodsspår till Teo på lördagmorgonen. Ganska snabbt insåg jag varför jag inte sysslat med det på sådär ett år; klöven man släpar fastnar överallt, man halkar nedför berg, snubblar på trädrötter, och om man mot förmodan vid det laget inte har tappat hela burken med blod eller brutit av staven, så har man i alla fall garanterat lyckats spilla blod på både jacka och skor.

Teo har inte gått spår sedan han var liten. Nu kom vi fram dit vi skulle utan större problem, men ett lite mer noggrant spårarbete hade ju gjort matte gladare. Näsan kom upp lite högt då och då.

När jag skulle gå spåret igen för att plocka in snitslarna tog jag med storebror Tom lös som sällskap. Men han tyckte att det var fullständigt onödigt att sigsacka sig fram i skogen på spåret i 15 minuter innan han fick klöven, bara för att hålla mej sällskap. Han tyckte att vi behövde rationalisera arbetet och valde en effektivare metod för att nå sitt mål. Han gick på mina fotspår i bakspår på skogsvägen direkt till stället där klöven låg. Det tog honom mindre än 1 minut från det att jag släppt ut honom.

Snitslarna? De fick jag plocka in själv, utan sällskap.